torsdag, juli 29, 2021
 
HemOPINIONSamtal i maskeradkön år 1970

Samtal i maskeradkön år 1970

Gab

Vid en ungdomlig fest i min barndomsstad Sundsvall anordnades maskerad vid ett av stadens mer kända vattenhål – synen i kön utanför torde ha muntrat upp de flesta. Ja, kanske till och med en och annan politiskt korrekt, ung och nymornad 68-aktivist. Om jag minns rätt så arrangerades maskeraden 1970.

Skratten ekade högt och ihållande när vi granskade varandras utstyrsel, den jovialiske dörrvakten som skulle släppa in alla maskerade låtsades vara oberörd till dess att han fick syn på en av de maskerade som med skidstavar i händerna hade klätt ut sig med så kallade Pippi-flätor i blond färg, svärtat ansikte, stor kudde under en mycket kort kjol samt med mycket korta plastskidor för barn på fötterna.

Dörrvakten kunde inför synen av denna utstyrsel inte hålla sig utan undslapp sig frågan vad den utklädde egentligen ville försöka gestalta, svaret skulle idag sannolikt ha fått honom anmäld och fälld i någon av de pk-domstolar vi, av för mig oförklarlig anledning, har fått på halsen i Sverige.

När den maskerade killen frankt förklarade att han ville föreställa en havande mulatt på skidor brast det för dörrvakten och alla i kön skrattade och de flesta bestämde sig nog redan där och då vem som skulle vinna kvällens förstapris.

Om du som läser detta undrar varför jag vill berätta om denna tillställning så är det för att spegla ”resan” vi alla gjort sedan 1970, då gick det att skämta om det mesta och ingen kände något behov att försöka korrigera den vilken ville sticka ut. Yttrandefriheten var monumental och ingen skulle då ha kommit på tanken att bli kränkt för att någon, utan uppsåt att kränka någon annan, på ett skämtsamt sätt gav uttryck för sin humor.

Sverige stod 1970 på höjden av sin glansfulla tid som framstående industrination, landet var en sammansvetsad nation med en bedövande andel av ursprungliga svenskar som genom sammanhållning och en gemensam svensk kultur drevs framåt av glädje och tillit till sin nästa.

Idag cirka 50 år senare ser Sverige annorlunda ut på många, om inte alla, sätt.

Är då detta ”annorlunda” Sverige det vi svenskar velat ha, kanske någon frågar sig?

Sverige har helt tappat sin position som framstående industrination sedan 1970 och svaret på frågan om vi verkligen velat ha detta nya och helt ”annorlunda” Sverige som vi nu ser måste nog besvaras med Ja.

Analogt med hur Sveriges röstberättigade väljare har röstat sedan socialismens hjärntvätt fått ett fast grepp om vår tillvaro så kan vi inte belasta någon annan än oss själva för den mycket ”annorlunda” situation vi nu ser när vi tittar oss omkring. Skjutningar, knivmord, sprängningar, bilbränder, gänguppgörelser, våldtäkter och många andra saker var omkring 1970 nästan helt okända.

Har då de ursprungliga svenskarna helt spårat ur och blivit så kulturellt ”annorlunda” att de under en tidsrymd av cirka 50 år tillägnat sig alla dessa avarter av våldsbeteende?

Det blir svårt att förklara dessa skillnader med att ursprungliga svenskar genomgått denna metamorfos, mer troligt är att de nysvenskar som vår politikerklass alltsedan 1970 massimporterat är upphovet till den förändring vi upplever i dagens Sverige. Den riktigt intressanta frågan blir ju om svenskarna med sina röster i parlamentariska val verkligen givit våra valda politiker uppdraget att importera dessa annorlunda kulturyttringar som följer av massimporten?

Vår tilltro till politiker är alldeles på tok för hög, dessa ”politiker” utgör ju verkligen ”det värsta avskrapet” av begåvning och de drivs av helt andra krafter än att representera den svenska folkviljan, har vi via våra röster i val då givit dessa ”politiker” vårt Carte Blanche att göra som de själva tycker eller skall de kunna straffas om de inte följer befolkningsmajoritetens mandat?

Därmed är vi inne på om demokratin som vi känner den verkligen fungerar, kan vi lita på demokratin när våra politiker tycker sig förmögna att göra som de själva vill istället för att följa folkviljan och den lagstiftning som gäller?

Socialism och kommunism har aldrig fungerat någonstans vid en historisk betraktelse varför man måste fråga sig varför det fortfarande finns människor som vurmar så starkt för dessa två ideologier.

Hela detta resonemang leder oss till vad som vore alternativet till den form av demokrati som vi nu ser får sådana bisarra konsekvenser. Behöver vi en ”stark man” som stiger fram och med ganska brutala metoder återställer ordningen eller kan vi reformera den helt urspårade demokratin som vi nu känner den cirka 50 år efter den lyckotid vi upplevde som en enad svensk nation år 1970?

Det finns anledning att diskutera den här frågan på ett mer filosofiskt plan om vi betänker att dagens politiker vill ersätta sin ursprungsbefolkning med folk från tredje världens alla våldsinfluerade kulturer.

Välkommen att debattera detta i kommentarsfältet här nedan.

MEST POPULÄRA